Vem var Hugo Bergroth?
KARL HUGO BERGROTH född 18.5.1866 i Helsingfors, död 1.4.1937 i Helsingfors. Föräldrar rektor, överinspektör Julius Efraim Bergroth och Charlotta Christina Barcker. Gift 1893 med Maria Elisabeth (Elsa) Fabritius.
Lektor i svenska språket vid Helsingfors universitet 1893-1934 och samtidigt 1892-1907 bibliotekarie vid Helsingfors stadsbibliotek.
PRODUKTION. Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift (1917, 1928); Högsvenska. Kortfattad hjälpreda vid undervisningen i modersmålet (1918); Svensk uttalslära med särskilt beaktande av skiljaktigheterna mellan det finländska och det högsvenska ljudskicket (1924).
Det råder inga tvivel om att Hugo Bergroth genom sin mångsidiga verksamhet och genom sina skrifter, framför allt boken Finlandssvenska, är den som har haft störst betydelse för utvecklingen av svenskan i Finland. Hans iakttagelser om språkbruket och hans språkvårdsprinciper har varit grundläggande för den svenska språkvården i Finland ända till våra dagar.
Hugo Bergroth föddes i en präst- och skolmannasläkt. Hans far var vid hans födelse rektor för det nyinrättade Normallyceum i Helsingfors och blev något år senare överinspektör vid skolöverstyrelsen. Modern var sjökaptensdotter från Jakobstad och stod på det sättet för ett österbottniskt inslag i hans språkliga helsingforsiska uppväxtmiljö. Efter henne fick han också sitt musikintresse och ett väl utvecklat musiköra, som kom till nytta när han senare sysslade med uttalsfrågor och till nöje när han själv spelade fiol.
Under skolåren och senare under studietiden vistades Bergroth ofta sommartid i skärgården, bl.a. som informator. Hans intresse för skärgårdsliv, natur och fiske varade in i vuxen ålder.
Bergroth tog studenten vid Normal lyceum 1884 och avlade filosofie kandidatexamen vid universitetet 1888 med betyg i svenska språket och litteraturen, romersk litteratur, estetik och nyare litteratur, grekisk litteratur samt botanik. En kort tid efter sin examen blev han medlem av Svenska landsmålsföreningen i Helsingfors och företog somrarna 1889 och 1890 resor till Åland (åtminstone Geta och den östra skärgården) där han upptecknade inte bara dialekterna utan också visor med ord och melodier och annat folkloristiskt material. Syftet med dialektuppteckningarna var att samla material för en doktorsavhandling, men han gav upp tanken sedan Anton Karsten hösten 1891 publicerat sin avhandling om Kökarsmålet med ett i många stycken likartat material.
Av betydelse för Bergroths kommande intressen var sannolikt hans studier i Uppsala vårterminen 1890. Där kom han i kontakt med flera av den tidens främsta nordiska filologer, bland dem Adolf Noreen, och där fick han säkerligen konkret uppleva olikheterna mellan hans egen finlandssvenska och riksspråket i Sverige. Hans brev därifrån till modern innehåller flera av de finlandismer som han senare tar upp i sina verk (t.ex. pakett, spuggla, numror, skild ingång), och man kan föreställa sig att han fick kommentarer om sitt språkbruk av sina lärare.
Sin yrkesverksamhet inledde Bergroth på biblioteksbanan. Han anställdes redan under studietiden, 1886, som e.o. amanuens vid Universitetsbiblioteket och blev 1890 ordinarie amanuens. År 1892 blev han dessutom bibliotekarie vid Helsingfors stads folkbibliotek (senare kallat Helsingfors stadsbibliotek), och den uppgiften skötte han vid sidan av sin övriga verksamhet ända fram till 1907. Sommaren 1893 gifte sig Bergroth med Elsa Fabritius. I äktenskapet föddes tre barn.
Det var som lektor i svenska vid Helsingfors universitet som Bergroth utförde sitt livsverk. Han utnämndes i april 1893 och kvarstod i befattningen i över fyrtio år, tills han 1934 avgick med pension. Kort efter utnämningen till lektor tog han avsked som amanuens vid Universitetsbiblioteket.
Som lektor i svenska vid universitetet kom Bergroth att undervisa viktiga grupper av studenter som sedermera skulle ha stor betydelse som språkbrukare och språkliga påverkare – inte bara blivande modersmålslärare utan också till exempel jurister. Han bedömde själv studenternas övningsuppsatser och andra texter, och han höll övningar i ”korrigering av finlandssvenska texter”. Lektoratet befäste Bergroths ställning och auktoritet som språkman. Sina kontakter med Sverige befäste Bergroth genom forskningsbesök i Lund 1910, 1911 och 1912 och i Uppsala 1914.
Redan på 1890-talet framträder Bergroths intresse för språkvård i olika recensioner och mindre artiklar. Andra ämnen som han är inne på under förra hälften av 1890-talet är biblioteksfrågor och folkbildning. Han engagerade sig också starkt i rättskrivningsfrågan, där han tog ställning för den så kallade nystavningen. Bland annat hade han inför ett rättstavningsmöte i Stockholm 1892 skrivit ett föredrag med rubriken ”I vilken utsträckning har nystavningen vunnit teräng i Finnland inom literaturen ock prässen sedan 1869?”. Föredraget lästes upp av Ivar A. Heikel eftersom Bergroth inte kunde delta i mötet.
Sitt egentliga livsverk, kampen för att bevara finlandssvenskan som en del av det svenska riksspråket, inledde Hugo Bergroth med en serie artiklar i fyra på varandra följande nummer av Svenska folkskolans vänners kalender, åren 1910–1913. De tre första hade rubriken ”Skriv ditt svenska modersmål riktigt!”; i den fjärde hade ”Skriv” bytts ut mot ”Bruka”. Tillsammans med skriften Etthundra i det finländsk-svenska skriftspråket, särskilt tidningsspråket, förekommande provinsialismer jämte deras motsvarigheter i högsvenskan(1912) och den tryckta före läsningen Våra provinsialismer (1915) kan artiklarna i SFV:s kalender ses som ett förarbete till boken Finlandssvenska (se nedan). Bergroth byggde här vidare på material som sedan 1880-talet hade samlats in om finlandssvenska avvikelser från svenskan i Sverige. Insamlingsarbetet hade utförts dels av Svenska landsmålsföreningen och enskilda forskare i Finland, dels av intresserade forskare i Sverige.
I den första artikeln i SFV:s kalender 1910 tecknar Bergroth bakgrunden till avvikelserna. Somliga har av ålder tillhört den finländska svenskan utan att någonsin ha förekommit i riksspråket, andra är äldre rent svenska språkformer som tidigare har använts i Sverige, medan några slutligen har uppstått under påverkan av främmande språk, närmast finskan. Från språkriktighetens synpunkt kan somliga avvikelser försvaras och de flesta förklaras. ”Som det emellertid är ett livsvillkor för vårt svenska språk i Finland, att det icke nedsjunker i dialekt, d.v.s. blir i väsentlig mån olikt språket i svenskans huvudland, Sverige, så ha vi allt skäl att i tal och, i synnerhet, i skrift undvika de skiljaktiga orden och uttrycken. […] Vi böra icke blott kunna förstå allt vad i Sverige säges och skrives; […] Betydelsefullare är att allt det vi tala och skriva också bör utan någon den minsta svårighet kunna förstås i Sverige.”
Jämnt en månad före Finlands självständighetsförklaring, den 6 november 1917, undertecknade Hugo Bergroth företalet till sin bok Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift . Datumet var knappast en slump: Gustav II Adolfs dödsdag högtidlighölls redan då som svenska dagen.
I företalet till Finlandssvenska redogör Bergroth detaljerat för hur insamlingen och kontrollen av materialet har gått till, i nära samarbete mellan finlandssvenska och sverigesvenska språkmän. Den långa inledningen är i sin tur en ingående och egentligen förbluffande modern redogörelse för språklig variation i allmänhet och orsakerna till finlandssvenskans särutveckling i synnerhet, kompletterad med en språkvårdssyn som i allt väsentligt omfattas av dagens språkvårdare.
Trots att det är länge sedan den första upplagan av Finlandssvenska kom ut, är det mesta som beskrivs där sådant som man känner igen också i dagens finlandssvenska. Det gäller uttal, morfologi, syntax och ordförråd. Boken utgör utan tvekan den mest omfattande och väl strukturerade dokumentationen av material som sedan 1880-talet hade samlats in om finlandssvenska avvikelser från svenskan i Sverige.
Vad uttalet beträffar inser Bergroth att finlandssvenskarna aldrig kan lära sig den sverigesvenska intonationen (bl.a. för att finlandssvenskan saknar motsättning mellan akut och grav accent), och han konstaterar också att försök att härma de enskilda sverigesvenska språkljuden ”skulle pålägga oss ett olidligt tvång och göra vårt tal löjligt tillgjort”. Däremot förespråkar han ett mer ”energiskt” uttal av språkljuden och menar också att finlandssvenskarna på det fonematiska planet (en term som ännu inte användes på Bergroths tid) skall följa det sverigesvenska uttalet. Så anser han t.ex. att sammanfallet mellan långt ä och långt e i ord som väva och veva, mäta och meta bör motarbetas kraftigt. Ett annat uttalsdrag som han kraftigt vänder sig mot är den finlandssvenska benägenheten att uttala vokalen kort i betonad öppen stavelse i ett stort antal vanliga ord, både enstaviga som du, ja (= jag) och de (= det) och flerstaviga som hela, mina, föreställa, översättning, kamera. Enligt den allmänna svenska kvantitetsregeln skall ju varje betonad stavelse vara lång, d.v.s. innehålla antingen lång vokal eller lång konsonant.
I Finlandssvenska går Bergroth sedan igenom de finländska provinsialismerna (termen finlandism används sparsamt i boken) på andra språkliga nivåer. Det gäller både meningsbyggnad, prepositionsbruk, ordböjning och ord och uttryck av olika slag, inklusive ordens betydelse och användning i olika kontexter. I samtliga fall redogör han för det finlandssvenska bruket (huvudsakligen i den svenska som talades i Helsingfors och Åbo) och upplyser om hur samma sak uttrycks i sverigesvenskan. Syftet med framställningen är sålunda normativt, men samtidigt kan boken användas som en rätt detaljerad beskrivning av den ”bildade” finlandssvenskan i början av förra seklet.
En andra, omarbetad upplaga av Finlandssvenska kom ut 1928. Redan 1918 gav Bergroth ut en förkortad version av boken anpassad för skolbruk, med namnet Högsvenska. Den fortsatte att komma ut med jämna mellanrum ända in på 1970-talet, efter Bergroths död redigerad av Björn Pettersson.
Tre fonetiska arbeten av Bergroth förtjänar också att omnämnas: Om kvantitets förhållandena i den bildade finlandssvenskan (1922), Om konsonantljuden i den bildade finlandssvenskan (1922) och Om vokalljuden i den bildade finlandssvenskan (1924). Alla tre äger fortfarande giltighet. Ett slags normativ sammanfattning av dem föreligger i boken Svensk uttalslära med särskilt beaktande av skilj aktigheterna mellan det finländska och det högsvenska ljudskicket (1924).
Hugo Bergroth stod även för den avgörande insatsen när det gällde att skapa ett vårdat finlandssvenskt scenspråk som kunde stå som mönster för det bildade talspråket. Frågan var aktuell när man 1915 beslöt att Svenska teatern i Helsingfors skulle ”nationaliseras”, d.v.s. att man skulle anlita finlandssvenska skådespelare. Bergroth var ledamot av teaterns direktion, och genast efter teaterns nationalisering skrev han ett utförligt utlåtande till teaterns garantiförening, Om grunderna för fastställandet av ett svenskt scenspråk för Finland. Utgångspunkten var att Svenska teatern skulle ha en språkform som kunde vara finlands svenskarnas språk ideal, det ”svenska högspråket, modifierat genom de uttalsegen heter vår nation icke kan tänkas vara i stånd att frigöra sig ifrån”.
Det detaljerade programmet innebar i korthet följande: inom den finlandssvenska teatern skulle inte användas grav accent och exklusivt rikssvenska vokal- och konsonantuttal. Däremot följdes reglerna för kvantitet i rikssvenskan, vilket främst innebar att s.k. kortstavigt uttal (jfr ovan) inte accepterades. Utmärkande för det normerade scenspråket var vidare ett oreducerat uttal av inte, skulle och måste (i vanligt finlandssvenskt uttal int’,sku’, måst’) och hörbara ändelser i ordformer som taket (take’), kastade (kasta’) och kastat (kasta’). I ordböjning, ordbildning, ordförråd, ordbetydelser, fraser och syntax skulle det finlandssvenska scenspråket avvika så litet som möjligt från det rikssvenska.
Hugo Bergroth fick under årens lopp flera viktiga uppdrag och hedersbetygelser. Han var ledamot (suppleant) i Svenska folkskolans vänners direktion 1895–1910, ledamot av Svenska litteratur sällskapets styrelse 1912–1921 (arkivarie 1917–1918) och 1923–1935, ledamot av Svenska teaterns styrelse (delegation) 1913–1936 och vice ord förande i dess direktion 1917–1936. Han var också språkgranskare och språkinstruktör vid teatern 1916–1921. År 1918 kallades han till filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet och 1919 fick han professorstitel. Svenska litteratursällskapet utsåg honom till hedersledamot 1935.
I Rolf Pippings uppsats om Hugo Bergroth från 1958, huvudkällan för denna artikel, sägs att hans elever har skildrat honom som en sträng, grundlig och plikttrogen lärare, men samtidigt som en försynt, varmhjärtad och vänlig människa. Det är lätt att instämma i slutorden i Pippings långa uppsats: ”I svenskans nyare historia har väl ingen enskild man utövat ett större och lyckligare inflytande än han på språkbruket inom sin kulturprovins. I kraft härav skall Hugo Bergroth ihågkommas såsom en av vår finlandssvenska odlings stormän.”
Texten är skriven av Mikael Reuter för Biografiskt lexikon för Finland